Att vara lärare i Sverige är idag ett yrke med en allt ökande takt av dokumentationskrav, både i undervisningssyfte och i nationella mätningar av kunskap. I detta inlägg tänker jag lyfta fram några tankar angående skolutvärdering i ett nationellt syfte, och vad för- och nackdelarna är med denna typ av mätning.

Empiriska studier har visat att lärare idag har ett ökat krav på sig att dokumentera elevers utveckling och strävan mot att nå kunskapsmålen, däribland i individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och liknande dokument. Vissa lärare tycker att denna dokumentation blivit ett nödvändigt ont, då man kanske är rädd för att bli anmäld av föräldrar eller elever. Har du då ett dokument med åtgärder som skolan tagit så har du ”ryggen fri”. Är detta vad vårt samhälle har kommit till..? Att lärare är rädda att åka på utflykt eller exkursion med sina elever, att man fegar ur och inte vågar ge ett icke godkänt betyg eftersom det då är ditt misslyckande, inte elevens? Lärare måste vara på vakt, gardera sig med all möjlig sorts information, skriva dagbok på datorn för att dokumentera minsta lilla sak som hänt under skoldagen för att ha något att peka på: här har jag faktiskt uppmärksammat detta och tagit ett beslut utifrån detta som hände....Vem är det egentligen som vinner något på detta? Eleverna? Skolan? Sverige? Ställ istället den viktigaste frågan: vem är det som förlorar på detta? Det är ju såklart eleverna… Vilket är sorgligast av allt.

Idag i vår allt mer globaliserade värld läggs mycket vikt på internationella mätningar så som PISA och TIMSS. Vår nationella motsvarighet består av det nationella utvärderingsprogrammet. Historiskt sett har Moderaterna och Socialdemokraterna varit motsatta på denna punkt – Moderaterna har velat belysa betyg som mätningsredskap numero uno på elevers kunskaper, medan Socialdemokraterna varit mer inriktade på en jämlik skola för alla elever, där utvecklingssamtal (och i viss mån IUP) istället ska användas som bedömningsunderlag för hur det står till med svenska skolan.

Detta NU-program (nationella utvärderingsprogrammet) har haft både för- och nackdelar. NU-programmet har bidragit med en ökad forskning i ämnen som tidigare varit outforskade samtidigt som det har gett en rivstart i metodutvecklingen av kunskapsmätande (nationella) prov. Samtidigt finns det stora logistiska och ekonomiska brister med detta program. Tiden är också en faktor som spelar roll, d.v.s. det tar flera år innan man kan med säkerhet uttala sig om eventuella brister som skulle behövas åtgärdas av politiker. Väl på den politiska spelplanen kan det ta ytterligare flera år att driva igenom nationella beslut som ska täta upp denna lucka. Målet med NU-programmet är att ”öka måluppfyllelsen och säkra likvärdighet, men måluppfyllelsen värderas inte i relation till samhällets behov och krav. Värderingen sker hela tiden inom systemets ram och uppmärksamheten riktas inåt mot organisationen…” (Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M., 2010, s. 247).

Kortfattat kan man säga att denna inåtblickande granskning bidragit till lärares upplevelse av det nationella utvärderingsprogrammet som något som ”överblickar” skolans verksamhet på ett abstrakt plan – lärarens möjlighet att höja standarden hos sin egen undervisning och samtidigt höja sin professionalism hamnar då på efterkälken. Detta bidrar inte alls till att stärka lärares roll i dagens samhälle. Det kanske är dags att fråga sig själv om mätningen av den svenska skolan går ut över svenska lärares yrkesprofession, och om vi är beredda att ta konsekvenserna av detta?

 

 

Referenser:

Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M. (Red.). (2010). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB. Kapitel 10, 12.


Nordänger, U.K. & Lindqvist, P. (2011). ”Mellan försiktighetsprinciper och kreativitetsmod. Lärares arbete som balansakt i risk- och granskningssamhället”. Nordic Studies in Education, 31 (3), s. 180-193.

 

Inlägget är skrivet av Jessica Wendel

Skolutvärdering i ett nationellt perspektiv – på gott och ont?

Allmänt 6 kommentarer

Att vara lärare i Sverige är idag ett yrke med en allt ökande takt av dokumentationskrav, både i undervisningssyfte och i nationella mätningar av kunskap. I detta inlägg tänker jag lyfta fram några tankar angående skolutvärdering i ett nationellt syfte, och vad för- och nackdelarna är med denna typ av mätning.

Empiriska studier har visat att lärare idag har ett ökat krav på sig att dokumentera elevers utveckling och strävan mot att nå kunskapsmålen, däribland i individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och liknande dokument. Vissa lärare tycker att denna dokumentation blivit ett nödvändigt ont, då man kanske är rädd för att bli anmäld av föräldrar eller elever. Har du då ett dokument med åtgärder som skolan tagit så har du ”ryggen fri”. Är detta vad vårt samhälle har kommit till..? Att lärare är rädda att åka på utflykt eller exkursion med sina elever, att man fegar ur och inte vågar ge ett icke godkänt betyg eftersom det då är ditt misslyckande, inte elevens? Lärare måste vara på vakt, gardera sig med all möjlig sorts information, skriva dagbok på datorn för att dokumentera minsta lilla sak som hänt under skoldagen för att ha något att peka på: här har jag faktiskt uppmärksammat detta och tagit ett beslut utifrån detta som hände....Vem är det egentligen som vinner något på detta? Eleverna? Skolan? Sverige? Ställ istället den viktigaste frågan: vem är det som förlorar på detta? Det är ju såklart eleverna… Vilket är sorgligast av allt.

Idag i vår allt mer globaliserade värld läggs mycket vikt på internationella mätningar så som PISA och TIMSS. Vår nationella motsvarighet består av det nationella utvärderingsprogrammet. Historiskt sett har Moderaterna och Socialdemokraterna varit motsatta på denna punkt – Moderaterna har velat belysa betyg som mätningsredskap numero uno på elevers kunskaper, medan Socialdemokraterna varit mer inriktade på en jämlik skola för alla elever, där utvecklingssamtal (och i viss mån IUP) istället ska användas som bedömningsunderlag för hur det står till med svenska skolan.

Detta NU-program (nationella utvärderingsprogrammet) har haft både för- och nackdelar. NU-programmet har bidragit med en ökad forskning i ämnen som tidigare varit outforskade samtidigt som det har gett en rivstart i metodutvecklingen av kunskapsmätande (nationella) prov. Samtidigt finns det stora logistiska och ekonomiska brister med detta program. Tiden är också en faktor som spelar roll, d.v.s. det tar flera år innan man kan med säkerhet uttala sig om eventuella brister som skulle behövas åtgärdas av politiker. Väl på den politiska spelplanen kan det ta ytterligare flera år att driva igenom nationella beslut som ska täta upp denna lucka. Målet med NU-programmet är att ”öka måluppfyllelsen och säkra likvärdighet, men måluppfyllelsen värderas inte i relation till samhällets behov och krav. Värderingen sker hela tiden inom systemets ram och uppmärksamheten riktas inåt mot organisationen…” (Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M., 2010, s. 247).

Kortfattat kan man säga att denna inåtblickande granskning bidragit till lärares upplevelse av det nationella utvärderingsprogrammet som något som ”överblickar” skolans verksamhet på ett abstrakt plan – lärarens möjlighet att höja standarden hos sin egen undervisning och samtidigt höja sin professionalism hamnar då på efterkälken. Detta bidrar inte alls till att stärka lärares roll i dagens samhälle. Det kanske är dags att fråga sig själv om mätningen av den svenska skolan går ut över svenska lärares yrkesprofession, och om vi är beredda att ta konsekvenserna av detta?

 

 

Referenser:

Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M. (Red.). (2010). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB. Kapitel 10, 12.


Nordänger, U.K. & Lindqvist, P. (2011). ”Mellan försiktighetsprinciper och kreativitetsmod. Lärares arbete som balansakt i risk- och granskningssamhället”. Nordic Studies in Education, 31 (3), s. 180-193.

 

Inlägget är skrivet av Jessica Wendel