Skolutvärdering i ett nationellt perspektiv – på gott och ont?

6 kommentarer

Att vara lärare i Sverige är idag ett yrke med en allt ökande takt av dokumentationskrav, både i undervisningssyfte och i nationella mätningar av kunskap. I detta inlägg tänker jag lyfta fram några tankar angående skolutvärdering i ett nationellt syfte, och vad för- och nackdelarna är med denna typ av mätning.

Empiriska studier har visat att lärare idag har ett ökat krav på sig att dokumentera elevers utveckling och strävan mot att nå kunskapsmålen, däribland i individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och liknande dokument. Vissa lärare tycker att denna dokumentation blivit ett nödvändigt ont, då man kanske är rädd för att bli anmäld av föräldrar eller elever. Har du då ett dokument med åtgärder som skolan tagit så har du ”ryggen fri”. Är detta vad vårt samhälle har kommit till..? Att lärare är rädda att åka på utflykt eller exkursion med sina elever, att man fegar ur och inte vågar ge ett icke godkänt betyg eftersom det då är ditt misslyckande, inte elevens? Lärare måste vara på vakt, gardera sig med all möjlig sorts information, skriva dagbok på datorn för att dokumentera minsta lilla sak som hänt under skoldagen för att ha något att peka på: här har jag faktiskt uppmärksammat detta och tagit ett beslut utifrån detta som hände....Vem är det egentligen som vinner något på detta? Eleverna? Skolan? Sverige? Ställ istället den viktigaste frågan: vem är det som förlorar på detta? Det är ju såklart eleverna… Vilket är sorgligast av allt.

Idag i vår allt mer globaliserade värld läggs mycket vikt på internationella mätningar så som PISA och TIMSS. Vår nationella motsvarighet består av det nationella utvärderingsprogrammet. Historiskt sett har Moderaterna och Socialdemokraterna varit motsatta på denna punkt – Moderaterna har velat belysa betyg som mätningsredskap numero uno på elevers kunskaper, medan Socialdemokraterna varit mer inriktade på en jämlik skola för alla elever, där utvecklingssamtal (och i viss mån IUP) istället ska användas som bedömningsunderlag för hur det står till med svenska skolan.

Detta NU-program (nationella utvärderingsprogrammet) har haft både för- och nackdelar. NU-programmet har bidragit med en ökad forskning i ämnen som tidigare varit outforskade samtidigt som det har gett en rivstart i metodutvecklingen av kunskapsmätande (nationella) prov. Samtidigt finns det stora logistiska och ekonomiska brister med detta program. Tiden är också en faktor som spelar roll, d.v.s. det tar flera år innan man kan med säkerhet uttala sig om eventuella brister som skulle behövas åtgärdas av politiker. Väl på den politiska spelplanen kan det ta ytterligare flera år att driva igenom nationella beslut som ska täta upp denna lucka. Målet med NU-programmet är att ”öka måluppfyllelsen och säkra likvärdighet, men måluppfyllelsen värderas inte i relation till samhällets behov och krav. Värderingen sker hela tiden inom systemets ram och uppmärksamheten riktas inåt mot organisationen…” (Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M., 2010, s. 247).

Kortfattat kan man säga att denna inåtblickande granskning bidragit till lärares upplevelse av det nationella utvärderingsprogrammet som något som ”överblickar” skolans verksamhet på ett abstrakt plan – lärarens möjlighet att höja standarden hos sin egen undervisning och samtidigt höja sin professionalism hamnar då på efterkälken. Detta bidrar inte alls till att stärka lärares roll i dagens samhälle. Det kanske är dags att fråga sig själv om mätningen av den svenska skolan går ut över svenska lärares yrkesprofession, och om vi är beredda att ta konsekvenserna av detta?

 

 

Referenser:

Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M. (Red.). (2010). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB. Kapitel 10, 12.


Nordänger, U.K. & Lindqvist, P. (2011). ”Mellan försiktighetsprinciper och kreativitetsmod. Lärares arbete som balansakt i risk- och granskningssamhället”. Nordic Studies in Education, 31 (3), s. 180-193.

 

Inlägget är skrivet av Jessica Wendel

Kategori: Allmänt
 
1 Magdalena Reusser:

skriven

Du skriver "Kortfattat kan man säga att denna inåtblickande granskning bidragit till lärares upplevelse av det nationella utvärderingsprogrammet som något som ”överblickar” skolans verksamhet på ett abstrakt plan – lärarens möjlighet att höja standarden hos sin egen undervisning och samtidigt höja sin professionalism hamnar då på efterkälken. "

Vad menar du med detta? Vad syftar du på när du skriver den "inåtblickande granskning"?

2 Magdalena Reusser:

skriven

En tanke som jag spontant får när jag läser ditt inlägg är att det är väl ändå upp till varje enskild lärare att utforma sitt klassrum, sin undervisning och måna om att öka yrkesprofessionalism. Detta gör den enskilda läraren dels genom sin undervisning, sitt yrkesspråk och sin yrkesstolthet.

I och med detta är det också upp till varje lärare och huvudman att bestämma hur mycket inflytande de nationella mätningarna/ utvärderingarna ska få över den enskilde lärarens undervisnings situation

3 Jakob Johansson:

skriven

Jag tolkar ditt inlägg som att du bland annat är kritisk mot lärares ökande dokumentationskrav. Därför skulle vilja lyfta fram några positiva aspekter med dokumentering. För det första tror jag att en välutvecklad IUP ger elever en tydligare bild av deras skolprestationer samt deras utvecklingsområden. På så vid bidrar dokumentationen till att till att fler elever når kunskapskraven.

4 Jakob Johansson:

skriven

För det andra upplever jag att många lärare inte har problem med själva dokumentationen utan snarare att det är tidskrävande och upptar tid från övriga arbetsuppgifter. Därför borde det läggas större vikt vid att utveckla olika datasystem som underlättar för lärares dokumentation.

5 Caroline Östling:

skriven

Du skriver att lärare inte vågar ge ett icke godkänt betyg i dag för att det då är "ditt" (lärarens) misslyckande och inte elevens. Jag undrar om du kan utveckla det resonemanget.

Jag anser att det finns flera anledningar till om en elev inte uppnår kraven. Det är lärarens ansvar att skapa förutsättningar för att alla elever ska nå målen men självklart måste eleven också dra sitt strå till stacken och anstränga sig. Det extremt sällan bara lärarens eller elevens "fel" om eleven inte klarar målen. Det handlar i min mening om ett samarbete. Om en elev riskerar att inte nå målen gäller det för läraren att informera och förklara för eleven vad den ska kunna och varför det är viktigt samt att motivera eleven. En lärare får i min mening aldrig ge upp en elev! Om en elev får underkänt skulle jag säga att det är flera inblandade så som skolan, läraren, eleven och i viss mån även föräldrar. Alla delar behövs i olika stor mängd för olika elever. Alla är olika och behöver därför gå olika vägar för att lyckas. Det är lärarens uppgift att tillsammans med eleven hitta metoder och tillvägagångssätt som funkar för just denne. Läraren ska arbeta för att ALLA elever ska nå målen.

Man kan inte bara skylla på läraren om en elev inte klarar målen men självklart är läraren en stor del i det. Det är läraren som planerar och genomför undervisningen. Det är läraren som bestämmer vilka uppgifter som ska göras och hur. Det är läraren som bestämmer hur mycket tid olika saker ska ta. Så om en elev har deltagit aktivt på lektionerna och ändå inte klarar sig är det definitivt inte bara elevens "fel". Om inte annat så kan läraren ansöka om särskilt stöd och samtala med rektor om läraren känner att denne inte klarar av sina arbetsuppgifter och därigenom även få hjälp.

6 Caroline Östling:

skriven

Jag håller även med Jakob i hans kommentar om att det inte själva uppgiften att dokumentera som är problematiskt utan att det inte finns enkla mallar/verktyg för detta vilket gör det tidskrävande.

Jag själv kommer i mitt kommande yrkesliv dokumentera så mycket jag bara kan (och hinner). Minnet kan svika och även vrida och vända på "sanningen", det vet vi alla och det finns även mycket forskning kring detta. Har man dokumenterat på ett bra och genomtänkt sätt anser jag att bedömningen i slutet av momenten blir mer sann, rättvis och likvärdig för alla elever.